Roma, Italia
Nyligt hemkommen från Rom, den eviga staden, kan jag inte annat än skratta gott och instämma i uttrycket "bättre bra men hemma bäst". Att nunneklostret skulle ha så hårda kuddar hade jag inte räknat med, inte heller att vi skulle trängas bland så många tusen andra turister bland de sevärdheter som Rom ändå bjuder på, trots att staden rämnat, raserats, fallit så många gånger.
Till Rom kan man åka många gånger utan att ha sett allt. Där finns vidunderliga kyrkor, takmålningar du aldrig kunnat föreställa dig, torg och fontäner i så många gathörn att de är oräkneliga och kaffe. Gott, riktigt starkt kaffe. MED mjölk, helst skummad, som i en cappucino.
Jag tror att jag drack kaffe för 500kr på sex dagar i Rom och på väg till och från staden. Till mat gick det lika mycket, eller lite, beroende på hur man ser det. Det fanns nämligen knappt nånting för mig att äta i pizzans, pastans och paninins hemland. Torftig sallad eller en köttbit var nästan det enda italienska restauranger på turistställena kunde bjuda på. Som tur var finns det även i Rom japanska och kinesiska restauranger, vilket en dag räddade mig från ytterligare torftig sallad utan tillbehör.
Gott vin fanns det, till och med som bordsdryck på klostret där vi åt middagarna. Där fick jag till förrätt ris - i bästa fall kokt - med tomat - i bästa fall kokt med kött och kryddor, i sämsta fall endast puréad. Till varmrätt var det fläsk alla dagar utom en, då det var nöt. Till det pommes frites eller stekta ärtor. Det var verkligen gott, men fläsk är ju inget jag äter i vanliga fall, så min mage sa stopp efter två dagar. Tur för mig att jag tagit med två barnmatsburkar från Sverige, hårt och mjukt bröd av råg, sojadryck till de tre första dagarna och tonfisk, som jag faktiskt släpade hem igen, eftersom jag inte iddes öppna den och äta den kall. En torftig sallad kan faktiskt vara ganska mättande i rätt sällskap och med mycket vatten till. En tonfiskburk ensam på en parkbänk i Rom är väl inte riktigt lika kul, så det skippade jag.
Förutom allt fantastiskt som vi såg och upplevde, så fick jag se en massa goda sidor hos mina arbetskamrater. Sidor som jag inte trodde fanns, eftersom jag redan sedan tidigare upplevt att det var deras goda sidor jag sett och att baksidan måste vara betydligt sämre. Är det inte intressant vad som händer med folk under resor, både med och utan alkoholens inverkan (jag inbillade mig att den gjorde sitt till i vissa fall)? Jag fick till och med höra efteråt av en viktig person att jag har god inverkan på en av mina arbetskamrater. Det var minsann kul att höra, för vi är riktigt goda vänner - på jobbet. Ingen jag umgås med privat, men på jobbet den jag saknar mest när personen inte är där, den jag först tittar efter när jag kommer, och den jag helst dricker mitt kaffe med. Bara det gör ju livet värt att leva. Vänner alltså.
Apropå vänner så får jag snart tillfälle att vidareutveckla min vänskap till en viss Madonna, som börjar på "min" arbetsplats som praktikant i nästa vecka och fram till sommaren. Herrens vägar ÄRO outgrundliga. Det kan ingen säga nåt emot, eller... Det kommer att bli fantastiskt och jag har glatt meddelat mina arbetskamrater att det är en oemotståndlig person som kommer, inte konflikträdd (!) och därtill häxättling enligt henne själv. Skönt med nån som kanske rör om i grytan lite. RÖR inte min kompis bara...
Frid åt alla! /Anna
Till Rom kan man åka många gånger utan att ha sett allt. Där finns vidunderliga kyrkor, takmålningar du aldrig kunnat föreställa dig, torg och fontäner i så många gathörn att de är oräkneliga och kaffe. Gott, riktigt starkt kaffe. MED mjölk, helst skummad, som i en cappucino.
Jag tror att jag drack kaffe för 500kr på sex dagar i Rom och på väg till och från staden. Till mat gick det lika mycket, eller lite, beroende på hur man ser det. Det fanns nämligen knappt nånting för mig att äta i pizzans, pastans och paninins hemland. Torftig sallad eller en köttbit var nästan det enda italienska restauranger på turistställena kunde bjuda på. Som tur var finns det även i Rom japanska och kinesiska restauranger, vilket en dag räddade mig från ytterligare torftig sallad utan tillbehör.
Gott vin fanns det, till och med som bordsdryck på klostret där vi åt middagarna. Där fick jag till förrätt ris - i bästa fall kokt - med tomat - i bästa fall kokt med kött och kryddor, i sämsta fall endast puréad. Till varmrätt var det fläsk alla dagar utom en, då det var nöt. Till det pommes frites eller stekta ärtor. Det var verkligen gott, men fläsk är ju inget jag äter i vanliga fall, så min mage sa stopp efter två dagar. Tur för mig att jag tagit med två barnmatsburkar från Sverige, hårt och mjukt bröd av råg, sojadryck till de tre första dagarna och tonfisk, som jag faktiskt släpade hem igen, eftersom jag inte iddes öppna den och äta den kall. En torftig sallad kan faktiskt vara ganska mättande i rätt sällskap och med mycket vatten till. En tonfiskburk ensam på en parkbänk i Rom är väl inte riktigt lika kul, så det skippade jag.
Förutom allt fantastiskt som vi såg och upplevde, så fick jag se en massa goda sidor hos mina arbetskamrater. Sidor som jag inte trodde fanns, eftersom jag redan sedan tidigare upplevt att det var deras goda sidor jag sett och att baksidan måste vara betydligt sämre. Är det inte intressant vad som händer med folk under resor, både med och utan alkoholens inverkan (jag inbillade mig att den gjorde sitt till i vissa fall)? Jag fick till och med höra efteråt av en viktig person att jag har god inverkan på en av mina arbetskamrater. Det var minsann kul att höra, för vi är riktigt goda vänner - på jobbet. Ingen jag umgås med privat, men på jobbet den jag saknar mest när personen inte är där, den jag först tittar efter när jag kommer, och den jag helst dricker mitt kaffe med. Bara det gör ju livet värt att leva. Vänner alltså.
Apropå vänner så får jag snart tillfälle att vidareutveckla min vänskap till en viss Madonna, som börjar på "min" arbetsplats som praktikant i nästa vecka och fram till sommaren. Herrens vägar ÄRO outgrundliga. Det kan ingen säga nåt emot, eller... Det kommer att bli fantastiskt och jag har glatt meddelat mina arbetskamrater att det är en oemotståndlig person som kommer, inte konflikträdd (!) och därtill häxättling enligt henne själv. Skönt med nån som kanske rör om i grytan lite. RÖR inte min kompis bara...
Frid åt alla! /Anna
Kommentarer
Trackback