Kallelse, uppgift, argument...
Istället för att ta upp en för mig intressant fundering i klassrummet hoppas jag få några funderingar av er kring detta ämne här på bloggen.
1. Så här lyder min fundering:
· Kan man ge folk - andra än redan kristna - argument FÖR att tro på Gud?
· I så fall HUR/vilka argument?
· GÅR det överhuvudtaget att argumentera eller "marknadsföra” Gud eller fördelarna med att tro?
En närstående till mig frågade mig ”Vad ska jag med Gud till?”. Jag hade inga bra ord just då. Min tro var mera en ”känsla”. Nu har jag visserligen en del ”svar” till denna närstående, men jag är ändå intresserad av att veta hur NI tänker kring det. Är det som Biskop Thomas sa angående vattnets smak? Ni vet, han frågade om vi kunde skriva ner på ett papper hur vattnet smakar. Det är ganska svårt, men med kroppen vet vi hur det känns när vi dricker vatten, vi vet hur det smakar, även om vi inte har ord för det. OCH (vilket han inte sa) vi vet att vi mår bra av det…
2. Om jag förstod Owe Wikström rätt så menar han att KYRKAN (teologin, kyrkorummet, estetiken) kan vara en motrörelse
(a) mot informationsöverflödet och följden av det, dvs uppmärksamhetsunderskott,
(b) mot icke-arbetsrelaterad stress och
(c) som hjälp i processen med de grundläggande gåtor som mänskligheten bär på,
dvs: de återkommande frågorna i folkdjupet (som forskare kommit fram till)
· Tidens gång, dödens realitet, risken att dö,
Processen att dö, (dvs från sjukdomsdiagnos till faktisk död)
Var tar vi vägen när vi dör?
· Skulden
· Mening eller slump, behovet av tillhörighet bortom det påtagliga
(….ungefär så…)
Om det är så som Owe Wikström säger, om kyrkan som motrörelse, VAD kan vi som redan kristna göra för att hjälpa till i denna motrörelse? Vad känner ni är er viktigaste uppgift? Jag har länge haft en känsla av att min uppgift är att få folk att komma till kyrkan. Om det är så, om det är vad jag (eller kanske GUD) vill, hur ska jag förhålla mig till det? Jag måste på något sätt visa andra vad kyrkan har gjort för mig, vad som varit positivt. Detta utan att skrämma bort någon (det kanske är lite väl optimistiskt tänkt men...helst).
En av klasskamraterna (jag nämner inte namnet för säkerhets skull) sa något som jag tyckte lät väldigt klokt en av de första dagarna på kursen. (Det här är inte på något sätt ordagrant, utan min egna tolkning av det.)
Jag har slutat argumentera med folk om vad som är sant eller inte, för det slutar alltid med att någon måste bevisa något. Istället berättar jag om vad min tro har betytt för mig, för mitt inre, hur det har påverkat mig att jag har en tro.
Håller ni med?
Själv tycker jag att det var ovanligt klokt, och jag kommer - tills vidare - att hålla mig till den typen av svar när folk diskuterar Jesus, bibelns sanningshalt, tolkning av bibeln, religionskrig eller annat, där jag inte kan bevisa varken det ena eller det andra.
Ja, nu undrar jag alltså om ni vill bidra lite till dessa funderingar. Jag kan väl få samla på bra ”svar” eller argument?
Undrar gör: Anna SW